en av mina favorit kliniska erfarenheter kom till när jag var volontär på ett flyktingbosättningshem som heter Freedom House. Det ligger bara ett stenkast från Ambassador Bridge, som sträcker sig över den internationella gränsen mellan USA (Detroit, Michigan) och Kanada (Windsor, Ontario), på campus Detroits äldsta katolska kyrka, St. Anne ’ s.ursprungligen ett nunnery, idag fungerar red brick building, med sina 40 sovrum, 2 badrum, ett kök och några gemensamma utrymmen, som ett vandrarhem för flyktingar som kommer till USA som söker asyl.

här, invandrare-bokstavligen från varje ”het migrationsplats” i världen-gör på något sätt sin väg från sina ursprungsländer till detta något ödsliga och på natten hotande grannskap på Detroits sydvästra sida. Detta område är annars bebodd främst av mexikanska och centralamerikanska nykomlingar och, när 1980-talet utvecklades och narkotikahandeln svepte denna del av Michigan, blev full av sprickhus.

invånarna i Freedom House stannar i olika längder. Vissa går vidare omedelbart och åker till Kanada; andra vars fall inte granskas positivt dröjer i månader innan de återvänder hem. Det finns andra som, fångade i någon form av migrerande limbo mellan nationerna, bokstavligen flydde med sina liv och har fastnat i vårt lands byråkrati i flera år. Vid varje given tidpunkt är 25 till 40 olika nationer representerade på Freedom House, vilket gör måltiden till en språklig och kulinarisk utmaning. Deras sätt att resa varierar från de mest primitiva-promenader och lifta-till snabb jet transport.

en av de första familjerna jag tillbringade tid med reste till USA från det inre av Mexiko ungefär ett och ett halvt år innan vi träffades: Hector, 31, hans fru Maria, 25, och deras 2 barn, Hilde, 5 och Rudy, 2 1/2. Jag träffade dem när de först kom till Freedom House. Deras historia om migration är en typisk bland de illegala invandrare som kommer från syd-och Centralamerika och Mexiko.

denna familj kände sig alltmer hotad av både våldets vågor i sitt land och oförmågan att tjäna en anständig levnadslön. Tillsammans med 2 andra familjer, de samlade sina ekonomiska resurser och började en nomadisk vandring till fots ut ur sin by, över de södra och sedan norra provinserna i Mexiko. Stannar vid flera punkter på vägen för att tjäna lite pengar eller bara för att vila, tog detta ben av resan cirka 8 månader. När jag frågade, något otroligt, hur de lyckades göra en sådan resa med 2 små barn, ryckte Hector helt enkelt på axlarna och tittade på marken; Marias ögon öppnade sig mycket av rädsla men hennes mun var tätt dragen. Jag vet tillräckligt för att sluta ställa sonderande frågor.

i Chihuahua arrangerade Hector att ge de pengar de sparade till 2 osäkra invandrings ”resebyråer” eller prärievargar som lovade att få dem till Amerika för den furstliga summan av $500-inga frågor ställda. På något sätt kunde jag aldrig få hela historien; de smugglades över gränsen och anlände först i Douglas, Arizona, precis runt Thanksgiving 1996. Hector och hans fru fick snabbt jobb i sydväst som lantarbetare. Inom några månader började de resa norrut i strävan efter jobb-Texas, Kansas, Missouri, Ohio och slutligen Michigan. Ironiskt nog, dessa 2 illegala invandrarbarn, Hilde och Rudy, visste mycket mer amerikansk geografi än den genomsnittliga amerikanska skolbarn.i December 1997 hade Hector fått ett jobb som assistent till en takentreprenör i Detroit-området som var välkänd i migrantkretsen för att anställa illegaler och för att betala en dagslön på $35 kontant. Återigen, inga frågor ställda. Men lagen kom ikapp med Hector och flera av hans kollegor när immigration Naturalization Service (INS) – agenter besökte en av sina arbetsplatser och arresterade hela besättningen. Hector var lite lyckligare än hans medarbetare. När det upptäcktes att han hade en fru och familj som bodde i ett billigt motellrum på västra sidan av Detroit mycket oftare hyrs av prostituerade och crackheads, en godhjärtad INS agent plockade upp familjen och tog dem alla till Freedom House-under förutsättning att skydd skulle sätta upp ett band som garanterar att de inte skulle fly innan deras domstol datum.

vi träffades en dag efter deras ankomst och min forskningsassistent, Christopher, och jag tillbringade mycket av den fredagseftermiddagen med att prata med Hector och Maria och leka med sina barn. Vi kommunicerade med en blandning av spanska, engelska, ansiktsuttryck och hjälp av en Freedom House aide som var mycket mer lättsam med spanska än vi var. Hilde och Rudy är både vackra och energiska barn, och den absoluta glädjen de uppvisade den eftermiddagen maskerade nästan helt de intensiva svårigheter de har upplevt hela sitt liv. Hilde var särskilt stolt över sin nya rosa klänning och matchande skor som hon fick tidigare av en Freedom House-anställd. Hon var snabb att modellera sin nya outfit, samt att visa sin snabba anläggning för det engelska språket för alla som skulle titta på eller lyssna.

bara 1 vecka senare var Hilde varken glad eller särskilt trevlig att vara med. Drabbad av feber på 102 ci f, achiness och fuktig med snot, var den här söta lilla tjejen eländig. Hennes önskan att låta mig undersöka, PETA, och prod henne var ungefär lika stark som hennes önskan att tugga på glas.

Även om Christopher var förvånad över hur väldigt annorlunda Hildes beteende var, efter att ha förvandlats från en brusande och attraktiv 5-årig till en gråtande, arg, samarbetsvillig terror, var det en utmärkt introduktion till pediatrik. En anledning, tror jag, föräldrar blir så bekymrade-desperata, verkligen-om sitt barn när han eller hon attackeras av en dålig förkylning är att barnet agerar så väldigt annorlunda. Ett sjukt barns behov och klagomål verkar obevekliga, indexet för tillfredsställelse anmärkningsvärt hög, orsakar även de mest hängivna föräldrar att bli trött, förbittrad, och desperat efter en läkare som kan ha lite magi som kommer att ”göra monstret försvinna.”Tyvärr, med virus som influensa, förblir vi lika impotenta som läkare från länge förflutna epoker och kan bara föreslå en tinktur av tid.

trots att jag är ganska säker på det exakta resultatet av min diagnos och prognostiska råd, tvingar min medicinska utbildning mig att se ändå. Detta är alltid en klok väg att följa eftersom vi läkare är så ofta fel. Efter att ha bett Maria att hålla sin dotter i knäet började jag med att undersöka Hildes mun och öron och tänkte att jag lika gärna kunde göra de tuffaste delarna av undersökningen först. Men innan jag tacklade en sådan utforskning försökte jag underhålla henne med ett av mina mest värdefulla medicinska verktyg: en Mickey Mouse-klocka som har en stor Mickey för timhänderna och en mindre som rör sig om en cirkel för begagnad. Förlita sig på Walt Disneys internationella makt, frågade jag, ” Donde esta grande Mickey?”Hildes gråt och gnällande avtog tillfälligt medan hon pekade på seriefiguren. ”Donde esta Mickito?”Jag frågar. Återigen pekar Hilde, men den här gången till den mindre Mickey Mouse. Efter några fler rundor av detta spel, hon log och öppnade munnen för att skratta.

erinrar om att den medicinska undersökningen av ett barn är en helt opportunistisk, producerade jag ett tungblad och satte snabbt in det, tryckte ner på tungan och kikade in i baksidan av halsen. Det såg bra ut, en frisk rosa utan några bevis på en strepinfektion. Hildes korta ögonblick av gott mod var dock kortlivat. Hon presenterade en enorm, högljudd och saftig nysning direkt på mitt ansikte och grep fast sin mamma. När hon gjorde detta, jag tog ut min otoskop med hastigheten på en gunslinger och snabbt kikade in i båda öronkanalerna för att utesluta en öroninfektion. Det fanns inga tecken på infektion.

faktum är att Hildes fysiska undersökning helt överensstämde med ”influensan.”Med hjälp av min översättare förklarade jag för Hector och Maria vikten av att se till att Hilde drack mycket vätska och att administrera den feberreducerande medicinen, Tylenol, var 4: e timme. Jag varnade dem också för att de, och mer signifikant, lilla Rudy-en lekfull och busig pojke-sannolikt skulle komma ner med samma sjukdom. Vårt samtal, med undantag för omgivningen och hjälp av en översättare, var anmärkningsvärt lik de jag har haft med amerikanskfödda mödrar och fäder i mer än ett decennium. Upplevelsen av sjukdom och föräldraproblem är inte en som känner till nationalitet eller gränser. Innan dagen är över undersökte jag 17 andra invånare i olika tillstånd av viral nöd och jag hade lite mer att erbjuda dem än vad jag gav till Hilde och hennes familj.

När jag körde tillbaka till Ann Arbor den kvällen längs den långa sträckan av Interstate-94 som driver förare ut ur Detroit, cirklar runt periferin av Ford Motor Company ’ s mammoth River Rouge-anläggning i Dearborn, och sedan går rakt västerut, kunde jag inte låta bli att skakas något av de massor av sjuka invandrare som jag just hade lämnat. De såg särskilt ledsna och särskilt utländska ut. Jag kunde inte låta bli att känna lite avstötning och avstånd inför influensautbrottet som omringade oss.

barnläkare ser en massa förkylningar och virus varje höst och vinter, och många av oss fångar minst 1 eller 2 i tjänsten. Det finns en legend-en myt, verkligen-bland oss att en bra barnläkare alltid kan identifiera med anmärkningsvärd specificitet det exakta barnet som nysade, hostade, spottade eller på annat sätt presenterade oss med den infekterade kroppsvätskan efter hans eller hennes val och fick oss sjuka. När jag kom hem den kvällen, strax efter middagen, klagade jag till min fru att jag kände mig lite trött och överbelastad. Följande morgon var det tydligt att jag fångades av ”grippe” – influensa-åtföljd av ont i halsen, ett huvud som värkade med det minsta av nickar och en otäck hosta som producerade tjock och ihärdig slem. Min anfall med influensa varade i 3 dagar och inte utan ironi var jag säker på att det var Hilde som gav det till mig.

som läkare visste jag intellektuellt att detta var fullständigt nonsens. Inkubationstiden mellan att se Hilde och utveckla egna symtom var alldeles för kort för att passa in i den faktiska inkubationsperioden för influensa; Jag hade sett högskolestudenter och andra patienter på min universitetsklinik som var mycket mer benägna att ha överfört sina virus till mig. Eller jag kunde lika lätt ha fått influensa från en kollega eller vän eller helt enkelt genom att skaka hand med någon och inte tvätta min innan jag rörde mitt eget ansikte eller läppar. Ja, jag kände till alla dessa ”fakta” intellektuellt-men i mitt värkande huvud och fuktiga näsa var det Hilde som jag nöjt skyllde. Och medan jag inte är ensam om att anta att något smittsamt kommer från en avlägsen strand eller lokal, borde jag ha vetat bättre. Kanske nästa gång jag gör det.