Saint Jerome
St. Jerome, by Lucas van Leyden
Doctor of the Church
Born	ca. 342 i Stridon, Dalmatien
Dog	419 i Betlehem, Judea
vördade i	Romersk-katolska kyrkan lutherska kyrkan östra ortodoxa kyrkan
saligförklarade	1747 av Benedict XIV
kanoniserad	1767 av Clement XIII
stor helgedom	basilikan Saint Mary Major, Rom
fest	30 september (katolsk, luthersk), 15 juni (ortodox)
attribut	lejon, kardinalkläder, kors, skalle, böcker och skrivande material
Patronage	arkeologer; arkivister; Bibelforskare; bibliotekarier; bibliotek; skolbarn; studenter; översättare

Saint Jerome (ca. 342-September 30, 419; grekiska: Aug, Latin: Eusebius Sophronius Hieronymus) var en tidig kristen apologist, teolog och asketiker, som är mest känd för sin ensam sammansättning av en ny latinsk översättning av Bibeln. Till skillnad från majoriteten av samtida versioner utmärkte sig hans text genom sitt beroende av de grekiska, latinska och hebreiska versionerna, snarare än att bara använda Septuaginta texten i Gamla Testamentet. Som ett resultat kan det tas, ” som helhet, den mest tillförlitliga myndigheten på den äkta texten som återstår.”Man kan hävda att Jeromes Bibel (vulgata) är den viktigaste versionen av texten som någonsin komponerats, eftersom den gav källmaterialet för praktiskt taget alla översättningar (inklusive King James) i över tusen år.

Jerome är erkänd som en helgon och doktor i kyrkan av de romerska katolikerna, som firar sin festdag den 30 September. Han är också erkänd som en helgon av östra ortodoxa kyrkan, där han är känd som Saint Jerome of Stridonium eller välsignad Jerome. De firar sitt liv den 15 juni.

liv

Saint Jerome i sin studie, av Domenico Ghirlandaio

Tidigt liv

Jerome föddes i Strido, en stad vid gränsen mellan Pannonia och Dalmatien (dagens Kroatien), omkring 342 e.Kr. trots att han föddes till kristna föräldrar, döptes han inte förrän omkring 360, under en akademisk vistelse i Rom. Där studerade han under Aelius Donatus, en skicklig mästare av argumentativa, retoriska och pedagogiska tekniker som utbildade nybörjaren i de färdigheter som krävs för en karriär inom advokatyrket. Vid denna tidpunkt lärde Jerome också Koine grekiska, men hade ännu ingen tanke på att studera de grekiska kyrkofäderna eller några kristna skrifter. Han deltog också i debatter och pjäser och bekantade sig med de bästa exemplen på Latin och grekisk litteratur, all skicklighet som skulle visa sig oerhört användbar för att framgångsrikt slutföra sitt livsverk.efter flera år i Rom reste Jerome med sin vän Bonosus till Gallien, där han bosatte sig i Trier ”på Rhens halvbarbarabanker.”Under sin villiga exil från hjärtat av imperiet fortsatte forskaren att bli vän med många kristna (inklusive Rufinus), som inspirerade hans nyfikenhet om detaljerna i hans adopterade tro. Inte av en slump var det i dessa avlägsna omgivningar som han verkar ha först tagit upp teologiska studier och kopierat (för sin vän Rufinus) Hilarys kommentar till psalmerna och avhandlingen De synodis. Inte långt efter fortsatte han, Rufinus och flera andra till Aquileia, där de bodde i en atmosfär av fred, gemenskap och fromma studier i flera år (c. 370-372). Några av dessa nyfunna följeslagare följde Jerome när han gav sig ut på en pilgrimsfärd genom Thrakien och Mindre Asien till norra Syrien. I Antiochia, där han gjorde den längsta vistelsen, dog två av hans följeslagare och han själv var allvarligt sjuk mer än en gång. Under en av dessa sjukdomar (troligen på vintern 373-374) hade han en vision av Gud tronad som fick honom att avstå från sina sekulära studier till förmån för en kristen eremits liv. Efter denna uppenbarelse dök han in i sina exegetiska studier med förnyad kraft och lärde sig Apollinaris av Laodicea, som Då undervisade i Antiochia och ännu inte hade misstänkts för kätteri.

St. Jerome reading in the countryside, av Giovanni Bellini

asketiskt liv

Efter att ha återhämtat sig helt från sin sjukdom bestämde Jerome sig för att följa sin vision och ta upp ett liv av asketik i det hårda syriska avfallet. Som sådan reste han sydväst om Antiochia in i öknen Chalcis (ett område som kallas Syrian Thebaid), där han bosatte sig bland ett löst organiserat samhälle av kristna eremiter. Intriguingly såg han sin materiella avsägelse som förenlig med den fortsatta utvecklingen av hans teologiska och exegetiska stipendium, i den utsträckning som han förde hela sitt bibliotek med sig in i sin ökencell. Ändå visade sig det eremetiska livet vara extremt svårt för honom, som ”hans hud var bränd brun, han sov på jorden, hans ben utstickade, han blev trasig och eländig av aspekt. De enda män han såg var infödda, vars tunga han knappt förstod, utom med långa mellanrum, när han besökte Evagrius.”Som ett motgift mot det sinneskrossande tediet i ökenlivet (och ett sätt att skjuta undan orena tankar) tillämpade Jerome sig på uppgiften att lära sig hebreiska, under ledning av en konverterad Jud.

i Konstantinopel

strax efter rivdes Antiochene-kyrkan av Meletian schism, en omständighet som började politisera den närliggande öknen. Även Jerome accepterade motvilligt ordination i händerna på biskop Paulinus (ca. 378-379) föraktade han alla uppmaningar att förändra sitt vetenskapliga, asketiska liv. För detta ändamål avgick han snart från Antiochas omtvistade territorier för att studera skriften under Gregory Nazianzen i Konstantinopel, där han stannade i två till tre år. Flera år senare kom hans studier till ett abrupt slut när påven Damasus uppmanade honom att återvända till Rom för att delta i synoden 382, som hölls i syfte att avsluta Antiochene schism.

i Vatikanen

under de följande åren (382-385) stannade Jerome kvar i staden som sekreterare, rådgivare och teologisk bilaga till Vatikanen. Han fick i uppdrag av påven att förstå revisionen av ”Old Latin Bible” (Vetus Latina), för att erbjuda en definitiv latinsk version av texten (i motsats till de olika latinska utgåvorna då vanliga i väst). År 384 avslutade han revisionen av de latinska texterna till de fyra evangelierna från de bästa grekiska texterna. Från omkring 386 (efter att han lämnade Rom) började han översätta det hebreiska Gamla testet till Latin. Före Jeromes översättning baserades alla gamla testamentets översättningar på den grekiska Septuaginta. Däremot valde Jerome, mot inlagor från andra kristna (inklusive Augustine själv), att använda den grekiska källan tillsammans med hebreiska Gamla Testamentet—ett anmärkningsvärt beslut som i efterhand hjälpte till att befästa Vulgata-versionens otillgängliga rykte. Fullbordandet av denna uppgift, som ockuperade sin tid i ungefär trettio år, är helgonens viktigaste prestation.under denna period var Jerome omgiven av en krets av välfödda och välutbildade kvinnor, inklusive några från de ädlaste patricierfamiljerna, som änkorna Marcella och Paula, och deras döttrar Blaesilla och Eustochium. Den resulterande lutning av dessa kvinnor för klosterlivet, och hans unsparing kritik av livet av sekulära prästerskapet, förde en växande fientlighet mot honom bland prästerskapet och deras anhängare. Strax efter döden av hans beskyddare Damasus (10 December 384), och efter att ha förlorat sitt nödvändiga skydd, Jerome tvingades lämna sin position i Rom, efter en inkvisition av det romerska prästerskapet i anklagelser om att han hade felaktiga relationer med änkan Paula.

i Antiokia och Betlehem

i augusti 385 återvände han till Antiokia, tillsammans med sin bror Paulinianus och flera vänner, och följde lite senare av Paula och Eustochium, som hade beslutat att lämna sin patricieromgivning och avsluta sina dagar i det heliga landet. På vintern 385 följde Jerome dem och agerade som deras andliga rådgivare. Pilgrimerna, förenade med biskop Paulinus av Antiochia, besökte Jerusalem, Betlehem och Galileens heliga platser och åkte sedan till Egypten, hemmet för de stora hjältarna i det asketiska livet.vid den kateketiska skolan i Alexandria lyssnade Jerome på den blinda kateketisten Didymus som förklarade profeten Hoseas läror och påminde om Anthony Den Store, som hade dött 30 år tidigare. När han såg möjligheten till ytterligare andlig tillväxt tillbringade helgen lite tid i Nitria och beundrade det disciplinerade samhällslivet för de många invånarna i den ”Herrens stad”, men upptäckte även där ”dolda ormar” (dvs inflytandet från Origens teologi). Sent på sommaren 388 återvände han till Palestina och bosatte sig under resten av sitt liv i en eremitcell nära Betlehem. Även om han var tillägnad ett liv med tyst kontemplation, förblev Jerome omgiven av några vänner, både män och kvinnor (inklusive Paula och Eustochium), till vilka han agerade som prästguide och lärare.

målning av Niccol Jacob Antonio Colantonio, som visar Hieronymus avlägsnande av en tagg från en lejontass.

lyckligtvis för det inchoate religiösa samfundet gjorde Paulas extravaganta rikedom det möjligt för dem att etablera ett litet kloster, komplett med ett välutrustat bibliotek och lämnade dem fria att driva andliga frågor. I dessa omgivningar började Jerome en period av oupphörlig aktivitet i litterär produktion. Till de senaste 34 åren av hans karriär hör till de viktigaste av hans verk: hans version av Gamla Testamentet från den ursprungliga texten, det bästa av hans skriftliga kommentarer, hans katalog över kristna författare och dialogen mot Pelagierna, vars litterära perfektion erkändes även av dess motståndare. Till denna period hör också majoriteten av hans passionerade polemik, vars gift också utmärkte honom bland de ortodoxa fäderna. Som ett resultat av hans skrifter mot Pelagianism bröt en kropp av upphetsade partisaner in i klosterbyggnaderna, satte dem i brand, attackerade de intagna och dödade en diakon, vilket tvingade Jerome att söka säkerhet i en närliggande fästning (416 ce). Men den mest olyckliga av dessa kontroverser involverade hans anklagelser om Origenistisk ”förorening” mot biskop Johannes II av Jerusalem och hans tidiga vän Rufinus, som båda gav honom stor fiendskap.

Jerome dog nära Betlehem den 30 September 420. Hans kvarlevor, ursprungligen begravda i Betlehem, sägs senare ha överförts till kyrkan Santa Maria Maggiore i Rom, även om andra platser i väst hävdar några reliker, inklusive Katedralen i Nepi och klostret El Escorial, som båda hävdar att de har hans huvud.

ikonografiska skildringar

i den Romerska Katolska kyrkans konstnärliga tradition har det varit vanligt att representera Jerome, beskyddare av teologiskt lärande, som kardinal, vid sidan av en biskop (Augustine), en ärkebiskop (Ambrose) och en påve (Gregorius den store). Även när han avbildas som en halvklädd ankorit, med kors, skalle och bibel för de enda möblerna i sin cell, introduceras den röda hatten eller någon annan indikation på hans rang som regel någonstans på bilden. Han avbildas också ofta med ett lejon på grund av en medeltida historia där han tog bort en tagg från en lejons tass.

skrifter

översättningar

Jerome var en forskare vid en tidpunkt då detta uttalande innebar en flyt på grekiska. Han kände några Hebreiska när han startade sitt Bibelöversättningsprojekt, men flyttade till Jerusalem för att fullända sitt grepp om språket och för att stärka sitt grepp om judisk skriftkommentar. En rik romersk aristokrat, Paula, grundade ett kloster för honom i Betlehem—snarare som ett forskningsinstitut—och han avslutade sin översättning där. Han började år 382 genom att korrigera den befintliga latinska versionen av Nya Testamentet, vanligtvis kallad Itala eller Vetus Latina (den ”italienska” eller ”gamla latinska” versionen). Vid 390 vände han sig till den hebreiska Bibeln, efter att ha tidigare översatt delar från Septuaginta grekiska versionen. Han avslutade detta arbete med 405 ce..

under de kommande femton åren, tills han dog, producerade han ett antal kommentarer om Skriften, som ofta förklarade hans översättningsval. Hans kunskaper i hebreiska, främst krävs för denna gren av hans arbete, ger också hans exegetiska avhandlingar (särskilt de som skrivits efter 386) ett värde större än de flesta patristiska kommentarer. Kommentarerna ligger nära judisk tradition, och han hänger sig åt allegoriska och mystiska subtiliteter efter Philo och alexandrinska skolan. Till skillnad från hans samtida betonar han skillnaden mellan den hebreiska Bibeln ”apokrypha” (de flesta finns nu i deuterocanon) och Hebraica veritas av de kanoniska böckerna. Bevis på detta finns i hans introduktioner till Solomoniska skrifter, till boken Tobit och Judiths bok. Oavsett klassificeringen av några av de böcker han valde att översätta är den övergripande kvaliteten på Jeromes utgåva obestridlig:

hans mål var att återvända till den ursprungliga grekiska, men därmed fortsatte han inte som författarna till de tidiga översättningarna hade, som var avsedda för extrem trohet och litteratur. Snarare gav han texten en autentiskt latinsk struktur genom att eliminera otillräckliga ord och syntaktiska varv. Han ville dock inte ersätta en gammal översättning med en ny; ännu mindre ville han ersätta en översättning i enlighet med retorikens normer för en populär typ av översättning. Han var väl medveten om att den heliga texten måste fortsätta att vara tillgänglig för alla, även analfabeter. Han ville därför att det skulle vara syntaktiskt och grammatiskt korrekt, men helt förståeligt, och han lyckades helt.

Jerome kommentarer delas in i tre grupper:

• hans översättningar eller omarbetningar av grekiska föregångare, inklusive 14 homilies på Jeremiah och samma nummer på Hesekiel av Origen (översatt ca. 380 i Konstantinopel), två Homilies Origenes på Song of Salomo (i Rom, ca. 383), och 39e om Lukas (ca. 389, i Betlehem). De nio homilies av Origen på Jesaja ingår bland hans verk gjordes inte av honom. Här bör nämnas, som ett viktigt bidrag till topografin i Palestina, hans bok de situ et nominibus locorum Hebraeorum, en översättning med tillägg och några beklagliga utelämnanden av Onomasticon av Eusebius. Till samma period (ca. 390) tillhör Liber interpretationis nominum Hebraicorum, baserat på ett verk som ska gå tillbaka till Philo och utökas av Origen.
• ursprungliga kommentarer om Gamla Testamentet. Till perioden före sin bosättning i Betlehem och de följande fem åren hör en serie korta Gamla Testamentets studier: de seraphim, de voce Osanna, de tribus quaestionibus veteris legis (vanligtvis ingår bland bokstäverna som 18, 20 och 36); Quaestiones hebraicae i Genesin; Commentarius i Ecclesiastentractatus september i Psalmos 10-16 (förlorade); Explanationes i Mich/leaeam, Sophoniam, Nahum, Habacuc, aggaeum. Omkring 395 komponerade han en serie längre kommentarer, men på ett ganska desultoriskt sätt: först på de återstående sju mindre profeterna, sedan på Jesaja (ca. 395-ca. 400), om Daniel (ca. 407), på Hesekiel (mellan 410 och 415), och på Jeremia (efter 415, vänster oavslutade).
• Nya Testamentets kommentarer. Dessa inkluderar endast Filemon, Galaterbrevet, Efesierbrevet, och Titus (hastigt sammansatt 387-388), Matteus (dikteras i två veckor, 398), Mark, utvalda passager i Lukas, prologen av John, och uppenbarelse. Han behandlade den senast namngivna boken på sitt korta sätt och använde sig av ett utdrag ur kommentaren från den nordafrikanska Tichonius, som bevaras som ett slags argument i början av det mer utökade arbetet med den spanska presbyter Beatus av Li Jacobana. Men innan detta hade han redan ägnat sig åt Uppenbarelseboken en annan behandling, en ganska godtycklig omarbetning av kommentaren av Saint Victorinus (d. 303), med vars chiliastiska åsikter han inte var i överensstämmelse, ersätter den chiliastiska slutsatsen en andlig redogörelse för sin egen, levererar en introduktion och gör vissa ändringar i texten.

historiska skrifter

ett av Jeromes tidigaste försök i historiens disciplin var hans krönika (eller Chronicon/Temporum liber), sammansatt ca. 380 i Konstantinopel, detta är en översättning till Latin av de kronologiska tabeller som utgör den andra delen av Chronicon av Eusebius, med ett tillägg som täcker perioden 325 till 379. Trots många fel som tagits över från Eusebius, och några av hans egna, producerade Jerome ett värdefullt arbete, om bara för den impuls som den gav till sådana senare kroniker som Prosper, Cassiodorus och Victor of Tunnuna för att fortsätta sina annaler.

den viktigaste av Jeromes historiska verk är boken de viris illustrabus, skriven i Betlehem 392: en tome vars titel och arrangemang lånades från Suetonius. Den innehåller korta biografiska och litterära anteckningar om 135 kristna författare, från Saint Peter ner till Jerome själv. För de första sjuttioåtta författarna är Eusebius (Historia ecclesiastica) huvudkällan; i det andra avsnittet, som börjar med Arnobius och Lactantius, innehåller han en hel del oberoende information (mycket av det som beskriver de västerländska teologernas liv). Med tanke på kristendomens florescens under denna period är det troligt att de biografiska detaljerna om många av dessa författare skulle ha gått förlorade utan Jeromes encyklopediska sammanfattning.

• tre andra verk av hagiografisk karaktär är:
  • Vita Pauli monachi, skriven under sin första vistelse i Antiochia (ca. 376), den legendariska material som härrör från Egyptiska kloster tradition;
  • Vita Malchi monachi captivi (ca. 391), troligen baserad på ett tidigare arbete, även om det utger sig för att härledas från den muntliga kommunikation av den åldrade asketiska Malchus ursprungligen till honom i öknen Chalcis;
  • Vita Hilarionis, av samma datum, som innehåller mer trovärdig Historisk materia än de andra två, och bygger dels på Biografi Epiphanius och dels på muntlig tradition.
  • omvänt är det så kallade Martyrologium Hieronymianum falskt; det var tydligen består av en västerländsk munk mot slutet av sjätte eller början av sjunde århundradet, med hänvisning till ett uttryck för Jerome i öppningskapitlet i Vita Malchi, där han talar om avsikt att skriva en historia av de heliga och martyrer från Apostoliska tider.

bokstäver

St. Jerome, av Peter Paul Rubens, 1625-1630

Jeromes brev utgör den mest intressanta delen av hans litterära rester, på grund av både den stora variationen av deras ämnen och deras kompositionsstil. Oavsett om han diskuterar stipendieproblem eller resonerar om samvetsfall, tröstar de drabbade eller säger trevliga saker till sina vänner, sveper tidens laster och korruption, uppmanar till det asketiska livet och avsägelsen av världen eller bryter en lans med sina teologiska motståndare, ger han en levande bild inte bara av sitt eget sinne utan av kristendomens särskilda tidsandan under det fjärde århundradet.

de bokstäver som oftast återges eller hänvisas till är av hortatorisk karaktär, såsom Ep. 14, ad Heliodorum de laude vitae solitariae; Ep. 22, Ad Eustochium de custodia virginitatis; Ep. 52, Ad Nepotianum de vita clericorum et monachorum, ett slags symbol för pastoral teologi från asketisk synpunkt, Ep. 53, Ad Paulinum de studio scripturarum; Ep. 57, till samma, de institutione monachi; Ep. 70, AD Magnum de scriptoribus ecclesiasticis, och Ep. 107, Ad Laetam de institutione filiae.

teologiska skrifter

praktiskt taget alla Jeromes produktioner inom dogmområdet har en mer eller mindre våldsamt polemisk karaktär och riktas mot angripare av de ortodoxa doktrinerna. Även översättningen av Didymus den blindes avhandling om den Helige Ande till Latin (påbörjad i Rom 384, färdigställd i Betlehem) visar en ursäktande tendens mot arierna och Pneumatomachi. Detsamma gäller för hans version av Origenes de principiis (ca. 399), avsedd att ersätta den felaktiga översättningen av Rufinus. De strängare polemiska skrifterna täcker varje period av hans liv. Under vistelsen i Antiochia och Konstantinopel var han huvudsakligen upptagen med Arian kontrovers, och särskilt med schisms centrering kring Meletius av Antiochia och Lucifer Calaritanus. Två brev till påven Damasus (15 och 16) klagar över genomförandet av båda parter i Antiochia, Meletians och Paulinians, som hade försökt att dra honom in i deras kontrovers över tillämpningen av termerna ousia och hypostasis till treenigheten. Ungefär samma tid (ca. 379) komponerade han sin Liber Contra Luciferianos, där han smart använder dialogformen för att bekämpa principerna i den fraktionen, särskilt deras avslag på dop av kättare.

i Rom (ca. 383) han skrev en passionerad motbevisning av Helvidius läror, för att försvara Läran om Marias eviga oskuld och om singelns överlägsenhet över den gifta staten. En motståndare av något liknande karaktär var Jovinianus, med vilken han kom i konflikt 392 (i Adversus Jovinianum). Än en gång försvarade han den Vanliga katolska praxis fromhet och sin egen asketiska etik i 406 mot den spanska presbyter Vigilantius, som motsatte sig kultus martyrer och reliker, löftet om fattigdom och prästerliga celibat. Samtidigt kontroversen med Johannes II av Jerusalem och Rufinus om ortodoxi Origen inträffade. Till denna period hör några av hans mest passionerade och mest omfattande polemiska verk: Contra Joannem Hierosolymitanum (398 eller 399); de två nära kopplade Apologiae contra Rufinum (402); och det ”sista ordet” skrivet några månader senare, Liber tertius seu ultima responsio adversus scripta Rufini. Den sista av hans polemiska verk är den skickligt sammansatta dialogen contra Pelagianos (415).

utvärdering av Jeromes plats i kristendomen

Jerome rankas utan tvekan som den mest lärda av de västerländska fäderna. Som ett resultat erkänner den Romersk-katolska kyrkan honom som skyddshelgon för översättare, bibliotekarier och encyklopedister. Han överträffar de andra i många avseenden, men framför allt i sin kunskap om hebreiska, fått genom hårda studier, och inte oskickligt används. Det är sant att han var helt medveten om sina fördelar och inte helt fri från frestelsen att förakta eller förringa sina litterära rivaler, särskilt Ambrose.

som en allmän regel är det inte så mycket av absolut kunskap att han lyser som av en nästan poetisk elegans, en skarp vidd, en singulär färdighet i att anpassa erkända eller ordspråkiga fraser till hans syfte och en framgångsrik inriktning på retorisk effekt.Han visade mer iver och intresse för det asketiska idealet än i abstrakt spekulation. Det var denna inställning som fick Martin Luther att döma honom så hårt. I själva verket är protestantiska läsare i allmänhet lite benägna att acceptera hans skrifter som auktoritativa, särskilt med tanke på hans brist på självständighet som dogmatisk lärare och hans underkastelse till ortodox tradition. Han närmar sig sin beskyddare Pope Damasus I med den mest fullständiga undergivenhet, gör inget försök till ett självständigt beslut av sig själv. Tendensen att känna igen en överordnad kommer ut knappt mindre signifikant i hans korrespondens med Augustine.trots den kritik som redan nämnts har Jerome behållit en hög rang bland de västerländska fäderna. Detta skulle vara hans grund, om inte för något annat, på grund av den oöverskådliga inflytande utövas av hans latinska versionen av Bibeln på den efterföljande kyrkliga och teologiska utveckling. För protestanter var det faktum att han vann sin väg till titeln på en helgon och läkare i den katolska kyrkan bara möjligt för att han helt bröt sig bort från den teologiska skolan där han växte upp, Origenisternas.

anteckningar

• denna artikel använder material från Schaff-Herzog Encyclopedia of Religion (nu i det offentliga området)

• Baring-Gould, S. (Sabine). De heligas liv, med introduktion och ytterligare liv för engelska martyrer, Korniska, skotska och walesiska helgon, och ett fullständigt index över hela arbetet. Volym I. Edinburgh: J. Grant, 1914.
• Butler, Alban. De heligas liv, redigerade, reviderade och kompletterade av Herbert Thurston och Donald attwater. Palm Publishers, 1956. Den ursprungliga versionen är tillgänglig online på: Global Catholic Network.
• Cameron, A. Det senare romerska riket . London: Fontana Press, 1993. ISBN 0006861725 203
• Cutts, Edward Lewes. Hieronymus. London: Samhälle för att främja Kristen kunskap; New York: E. & J. B. Young, 1897.
• bonde, David Hugh. Oxford Dictionary of Saints. Oxford; New York: Oxford University Press, 1997. ISBN 0192800582.
• Holweck, F. G. en biografisk ordbok för de heliga: med en allmän introduktion om Hagiologi. Saint Louis: B. Herder Book Company, 1924.
• Moreschini, Claudio och Enrico Norelli. Tidig kristen grekisk och latinsk litteratur: en litterär historia. (Vol. II). Översatt av Matthew J. O ’ Connell. Peabody, Massa.: Hendrickson Publishers, 2005. ISBN 1565636066.
• Murphy, Francis X. (Red.) Ett Monument till Saint Jerome: uppsatser om vissa aspekter av hans liv, verk och inflytande. New York: Sheed & avdelning, 1952.
• Rusch, William G. de senare latinska fäderna. London: Duckworth, 1977. ISBN 0715608177.
• Saltet, Louis. ”St. Jerome” i den katolska encyklopedin. 1910.
• Tkacz, Catherine Brown, ”’Labor Tam Utilis’: skapandet av Vulgata.”Vigiliae Christianae 50 (1) (1996): 42-72.
• Waddell, Helen. Djur och helgon. Henry Holt, 1934.

alla länkar hämtade 31 augusti 2019.

• Crawford Howell leksak och Samuel Krauss. Jewish Encyclopedia: Jerome
• St. Jerome – katolska Online
• den eviga oskulden av välsignad Maria av St. Jerome
• St Jerome (Hieronymus) av Stridonium – ortodoxa synaxarion