varför det är så kallt i polarområdena

> klimatet i polarområdena är resultatet av en självförstärkande process. Eftersom så lite solenergi tas emot fryser vattnet till IS, vilket sedan, som en spegel, återspeglar den lilla mängden strålning som kommer fram. Ett flerskiktat, komplext vindsystem, som spelar en avgörande roll i väder och klimat på vår planet, drivs av skillnader i temperatur och tryck mellan de varma och isiga regionerna.

more >

isflak, istäcken och havet

> det finns stora områden i polarområdena där vatten förekommer övervägande i dess frusna tillstånd. Det faller antingen som snö för att bidra till tillväxten av isark och glaciärer, eller det driver på havet som isflak. I båda fallen beror isens öde till stor del på havet och dess strömmar. Vattenmassorna kan ge skydd eller påskynda smältning, beroende på vägen som värme följer.

more >

en kedjereaktion med en isig ände

det är så extremt kallt i polarområdena på grund av en självförstärkande process som involverar flera faktorer. I grund och botten beror det på att mycket mindre solenergi når jordens yta i polarområdena än till exempel i Centraleuropa eller vid ekvatorn. Anledningen till detta är den låga vinkeln för inkommande solljus, lutningen på jordens axel och planetens bana runt solen. Denna kombination av faktorer resulterar i att polarområdena i allmänhet underlevereras med energi jämfört med resten av världen och är helt avskurna från solens värme under polarnätterna. Medan polarområdena får gles solstrålning får troperna mycket, vilket resulterar i en markant temperaturkontrast mellan de två regionerna. De stora luft-och havsströmmarna som vi ser idag genereras som svar för att kompensera för denna skillnad. De distribuerar värme från tropikerna runt om i världen och bestämmer därmed väderförhållandena över hela världen. Utan de kalla regionerna i norr och söder skulle dessa globala cirkulationsmönster för luft-och vattenmassor inte existera. Det är också viktigt att notera att starka band av vind bildas i båda halvkärmarna som fungerar som skyddande väggar för att förhindra att värme från troperna når djupt in i polarområdena. Frysförhållandena i Arktis och Antarktis innebär dock också att Nederbörden i dessa regioner främst är i form av snö och att stora områden i polarytvattnet fryser över på vintern. Eftersom de vita snö-och istäcken har en hög reflekterande förmåga, kallad albedo, absorberas inte en stor del av solstrålningen och kan därmed inte bidra till att värma jordens yta. På detta sätt förstärker snö-och isytorna kylning i polarområdena. För forskare är denna typ av effekt känd som positiv feedback. Det faktum att kall luft inte kan hålla stora mängder vattenånga är en annan faktor som underlättar de låga temperaturerna. Speciellt över centrala Antarktis saknar luftmassorna denna viktiga värmebehållare, och därmed också förmågan att bilda ett tjockt Molntäcke. Detta kan annars bidra till att begränsa kylningen. I stället förstärker den torra luften kylningseffekten och bidrar tillsammans med de andra faktorerna till att skapa de idealiska förutsättningarna för bildandet av enorma isark, glaciärer och havsområden. De olika formerna av Polaris och deras starka albedo är grundläggande komponenter i vår jords kyl-och klimatsystem. De reglerar kemiska och biologiska cykler och interagerar mycket nära med havet, atmosfären och landet. Det finns dock många geografiska skillnader mellan de arktiska och antarktiska regionerna. I Arktiska havet, med sina grunda hyllhav, cirkulerar vattenmassorna på ett helt annat sätt än i södra havet, ett ringhav som omger en stor kontinent. Dessa regionala skillnader påverkar också polarismassorna. I Antarktis resulterar förhållandena bland annat i storskalig smältning av södra havets havsis på sommaren. I Arktis överlever å andra sidan något mindre än hälften av havsisen sommaren, och forskare där hänvisar till ett permanent havsisskydd. Mängden nederbörd som faller i Arktis och Antarktis är också olika, vilket resulterar i olika tillväxttakt på isen i Grönland och Antarktis. Det finns dock en sak som ismassorna i de två regionerna har gemensamt – de reagerar båda mycket känsligt på ökande temperaturer.