Djurlivet i Sverige
Skåne och en smal remsa längs den västra kusten tillhör nemoral zon där bok (Fagus sylvatica) är det dominerande trädslaget. Skogsväxter i denna zon vegeterar vanligtvis och blommar på våren, eftersom bokens krona är mycket tät och lite ljus når marken när bladen dyker upp. Exempel är Anemone spp. och Corydalis spp. Ek (Quercus robur och Quercus petraea) skog förekommer på fattiga markar. Alskog (Alnus glutinosa), aska (Fraxinus excelsior) och alm (Ulmus glabra) växer i näringsrik, ofta våt jord, men de flesta av dessa områden har sedan länge tömts och omvandlats till åkrar.
större delen av Sverige nedanför bergen är täckt av barrskog och utgör en del av den circumboreala zonen. Söder om Dalfloden finns det spridda lövträd som ek (Quercus robur), och denna zon kallas boreo-nemoral. Norr om Dalbiklven, i rätt boreal (taiga) zon, lövträd är sällsynta, men björkar (Betula pubescens och Betula pendula) och aspen (Populus tremula) kan vara rikliga i tidiga successionssteg, till exempel efter eld eller i nyligen tydliga områden. Det finns totalt fyra inhemska barrträd i Sverige, och av dessa bildar endast Gran (Picea abies) och skotsk tall (Pinus sylvestris) skogar, i rena eller blandade ställen. Gran växer våtare och talltorkare, men i myrar finns det ofta många dvärgade tallar. Underväxt i granskog är vanligtvis nästan rena bestånd av blåbär (Vaccinium myrtillus). I våtare typer Ormbunkar (t. ex.Athyrium filix-femina och Dryopteris spp.) är rikliga och i rikare delar örter (t. ex. Paris quadrifolia, Actaea spicata) och bredbladiga gräs (t. ex. Milium effusum). I tallskog är lingon (Vaccinium vitis-idaea), Ljung (Calluna vulgaris) och/eller Cladonia lavar vanligast. Bränder uppstår med oregelbundna intervaller och dödar vanligtvis all gran och de flesta tallar. Fireweed (Epilobium angustifolium), hallon (Rubus idaeus) och Geranium bohemicum är bland de första växterna som groddar i askan.
i bergen ersätts barrträd med björk (Betula pubescens ssp. tortuosa), som bildar trädgränsen i de flesta områden. Underväxten i dessa skogar är ganska varierande. Under våta och näringsrika förhållanden kan en frodig vegetation utvecklas, bestående av höga örter som Aconitum septentrionale, Angelica archangelica och Cicerbita alpina. Ovanför björkskogen, som börjar vid 300-1000 m, beroende på latitud, finns det vanligtvis pilgods, och ovanför dessa alpina hedar eller ängar, den förra domineras av dvärgbuskar av familjen Ericaceae, den senare av sedges, rusar och olika örter som Saxifraga spp., Dryas octopetala och Draba spp. Ranunculus glacialis når den högsta höjden av alla växter i Sverige och växer ofta nära de ständigt krympande glaciärerna.
våtmarker täcker stora områden i Sverige. I söder är upphöjda myrar en vanlig sort, varav ett slående exempel är Store Mosse. Dessa myrar består till stor del av levande och döda Sphagnum spp., med spridda dvärgbuskar och sedges som Eriophorum vaginatum. I det våta sydväst förekommer Narthecium ossifragum och Erica tetralix i myrarna, medan i norr och öster är dvärgbjörken Betula nana och Ledum palustre, en vintergrön buske, vanliga. Rika fenor, med många sedgar och orkider, är ganska sällsynta, utom på Gotland och Ubikland, två stora kalkstensöar i Östersjön, där Cladiumdominerade fenor är vanliga. I norra Sverige finns det många stora myrkomplex med både fen – och myrliknande delar. Den största finns i Sjaunja, ett naturreservat i Lappland.
Sverige har så många som 90000 sjöar större än en hektar. De flesta av dessa är antingen näringsfattiga med klart vatten och få växter (t.ex.), som sjövatten, eller små dammar med brunt vatten omgiven av flytande mattor av myrvegetation (t.ex. sedges och Menyanthes trifoliata). Näringsrika sjöar finns mestadels i söder och har vanligtvis täta vassställ, andra framväxande växter (t. ex. Iris pseudakorus och Sparganium erectum), fritt flytande växter som Hydrocharis morsus-ranae och Stratiotes aloides, och nedsänkt vegetation med spp. av Potamogeton, Ranunculus etc. De mest kända sjöarna i denna kategori är utan tvekan t Jacobkern och Hornborgasj Ubign.
Sveriges kust är lång, och förhållandena är helt olika vid slutpunkterna. Nära den norska gränsen är förhållandena typiska Nordatlanten och vänder sig till subarktiska nära den finska gränsen, där salthalten är nere till 0,1-0,2 %. En vanlig strandart där finns det endemiska, tussockbildande gräset deschampsi bottnica, som överlever den destruktiva kraften hos den upp till 2 m tjocka havsisen. Vanliga nedsänkta Kärlväxter i detta område, Bottenviken, är bland annat Myriophyllum sibiricum, Callitriche hermafroditica och Stuckenia pectinata. På västkusten kan man istället hitta Zostera marina på liknande platser.