antitrombin är ett glykoprotein som är kritiskt för reglering av koagulering. Dess primära verkan är inhiberingen av de aktiverade koagulationsfaktorerna IIa (trombin) och Xa. Dessutom finns det växande bevis som tyder på att antitrombin också spelar en roll i inhiberingen av inflammation i miljön i det vaskulära endotelet. Minskad plasma antitrombin kan bero på medfödd brist eller uppstå sekundärt från en rad störningar såsom leverdysfunktion, för tidig barndom och sepsis, eller som ett resultat av interventioner såsom större kirurgi eller hjärt-lungomgång. Medfödd antitrombinbrist är den mest kliniskt viktiga av de ärftliga trombofilierna som resulterar i trombos hos majoriteten av de drabbade. Utmaningen med att hantera dessa patienter är att förebygga potentiellt livshotande trombos, samtidigt som man minimerar den lika signifikanta risken för blödning i samband med långvarig antikoagulation. Detta uppnås i första hand genom att identifiera högriskepisoder som kirurgi, orörlighet och graviditet för vilken profylaktisk antikoagulation kan användas på kort sikt. Profylax för sådana perioder tillhandahålls bäst genom användning av lågmolekylärt heparin (LMWH) med substitution med eller tillsats av antitrombinkoncentrat under särskilt högriskförhållanden. Vid graviditet används ofta antitrombinkoncentrat runt födelsetiden när LMWH kan öka risken för blödning efter förlossningen. Eftersom patienter med medfödd antitrombinbrist blir äldre så ökar deras trombotiska risk gradvis och för många patienter blir långvarig antikoagulation oundviklig på grund av återkommande episoder av venös tromboembolism. Det har varit stort intresse för antitrombinbristens roll vid sepsisinställningen och den kritiskt sjuka patienten där det finns en tydlig korrelation mellan sjukdomens svårighetsgrad och graden av antitrombinreduktion. Det är emellertid inte klart i vilken utsträckning uttömningen av antitrombin påverkar det kliniska tillståndet hos sådana patienter. Ett antal studier har undersökt användningen av antitrombin som behandling i intensivvården med den övergripande slutsatsen att det finns någon fördel med användningen men endast om stora supra-fysiologiska doser används. Det har också blivit klart att samtidig användning av någon form av heparin avlägsnar vilken nytta som helst kan härledas från antitrombinbehandling i denna inställning. Fram till nyligen var antitrombinersättning endast tillgänglig som en poolad plasmaderiverad produkt, som trots effektiv viral inaktivering fortfarande medför en osäker risk för transfusionsöverförd infektion. En rekombinant antitrombinprodukt som nu undersöks, och nyligen licensierad i Europa, kan ge ett användbart alternativt behandlingsalternativ.